Italian Early Renaissance Painter, 1445-1510 Italian painter and draughtsman. In his lifetime he was one of the most esteemed painters in Italy, enjoying the patronage of the leading families of Florence, in particular the Medici and their banking clients. He was summoned to take part in the decoration of the Sistine Chapel in Rome, was highly commended by diplomatic agents to Ludovico Sforza in Milan and Isabella d Este in Mantua and also received enthusiastic praise from the famous mathematician Luca Pacioli and the humanist poet Ugolino Verino. By the time of his death, however, Botticelli s reputation was already waning. He was overshadowed first by the advent of what Vasari called the maniera devota, a new style by Perugino, Francesco Francia and the young Raphael, whose new and humanly affective sentiment, infused atmospheric effects and sweet colourism took Italy by storm; he was then eclipsed with the establishment immediately afterwards of the High Renaissance style, which Vasari called the modern manner, in the paintings of Michelangelo and the mature works of Raphael in the Vatican. From that time his name virtually disappeared until the reassessment of his reputation that gathered momentum in the 1890s   Related Paintings of Sandro Botticelli :. | Adoration of the Magi | Pallas and the Centaur | Madonna and Child in Glory with Cherubim | modonna with Child and an Angel (mk36) | St Barnabas Altarpiece (mk36) |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Pieter van Aelst
(August 14, 1502 - December 6, 1550) was a Flemish painter. He studied under Bernaert van Orley and later lived in Italy before entering the Antwerp Guild of painters in 1527. In 1533, he travelled to Constantinople for one year in a failed attempt to establish business connections for his tapestry works. Van Aelst established a studio in Brussels in 1544, where he created paintings and tapestries. His students include Gillis van Coninxloo, Willem Key, Hans Vredeman de Vries, Michiel Coxcie, and possibly Pieter Brueghel the Elder, who did eventually marry van Aelst's daughter, Mayken. His second wife, Mayken Verhulst, was an artist as well, and, according to Carel van Mander, the first teacher of her grandchildren, Pieter Brueghel the Younger and Jan Brueghel the Elder. He was also the uncle of Joachim Bueckelaer. Van Aelst's studio is also well known for its engraved works. In particular, van Aelst is noted for his 1539 translation of Sebastiano Serlio's architectural treatise, Architettura, which is credited with having played a crucial role in spreading Renaissance ideas to the Low Countries and hastening the transition from the late Gothic style prevalent in the area at the time. He was in charge of the spectacular decorations for the 1549 Royal entry into Antwerp of Philip II of Spain, "the most famous entry of the century", according to Roy Strong.
Jean-Pierre Franque
French, 1774-1860,French painter. He and his twin brother, Joseph-Boniface Franque (1774-1833), who was also a painter, were the sons of a modest farmer and, according to a local story, their youthful talent was such that the provincial government paid for them to study in Grenoble. They enrolled at the Ecole Gratuite in Grenoble and stayed for about two years (1786-8), training to become engravers. During the revolutionary period, the twins' education was taken over by the Departement de la Dreme. In 1792 their case was discussed at the National Assembly in Paris, which placed them in David's atelier and provided a pension for four years. David agreed to educate them but refused payment, writing to the President of the Assembly, 'I am overjoyed to be chosen to be the first teacher of these youths who could be called children of the nation since they owe everything to her.' The two brothers were considered very promising students, and David asked Jean-Pierre to assist him in the execution of the Intervention of the Sabine Women (1796-9; Paris, Louvre). Jean-Pierre also became involved with LES PRIMITIFS and the mysterious Maurice Quae (1779-1804), who reacted against Davidian principles and advocated a return to 'primitive' 15th-century Italian art. Franque demonstrated his independence from David in the selection of the subject for his 1806 Salon debut, the Dream of Love Induced by the Power of Harmony (destr.). In the spring of 1807 he was one of the 26 painters who entered a sketch (untraced) for the competition for a large painting representing Napoleon on the battlefield of Eylau, a competition won by Gros. In 1810 Franque produced Allegory of the Condition of France before the Return from Egypt (Paris, Louvre).